Om föreningen

Bakgrund

Om föreningen

Bakgrund

I juni 1995 Mariam Afrasiabpour har tagit initiativet och samlade många iranska kvinnor och startade en studiecirkel. När de träffats i cirkel tio gånger. De diskuterade kvinnors situation och jämställdhetsfrågor. Pratade om att de befann sig i ett nytt land och de ville fördjupa sig och fortsätta lära sig om kvinnors rättigheter och om hur det fungerade här i Sverige. Det var 32 kvinnor som var med och startade föreningen, de pratade om sina barn och om barnuppfostran. De ville hitta en plats där de kunde ha öppet hus för att hjälpa varandra och umgås. Det blev Arosgården, ABF, där de hade öppet hus med gemensam lunch varje måndag och torsdag. Många kvinnor var ensamma och ville ha sällskap. Det fanns familjeproblem och problem med barnen som man tog upp i studiecirklarna. De ville vara aktiva och hjälpa kvinnor. Så småningom visade det sig att det var kvinnor av många andra nationaliteter som inte heller hade någon plats i samhället. Situationen för många hade blivit mycket värre med tiden. Barnen hade tappat kontakten med föräldrarna och höll sig för sig själva och föräldrarna hade förlorat sin auktoritet. Den 15 juni 1995 bildades internationella kamp för kvinnors rättigheter

Föreningen bestämde sig för att göra en kartläggning om hur många kvinnor det rörde sig om i Västerås som bara satt hemma och stod utanför samhället. De kvinnor som inte fick godkänt på SFI-undervisningen hade ingen annan möjlighet. Kartläggningen tog två år och i slutet av 2001 blev kartläggningen klar. De hittade många som hade bott i Sverige i 8 till 15 år och satt hemma och bara ägnade sig åt hemarbete. Föreningen hade också bildat ett nätverk med svenska organisationer och myndigheter i Västerås. De insåg att det var viktigt att gå ihop med svenskarna.

Karin Tilly var ansvarig för jämställdhetsfrågor på länsstyrelsen. Mariam Afrasiabpour presenterade kartläggningen för henne. Föreningen ville satsa pengar och starta en ny pedagogik. Västerås stad och arbetsförmedlingen kontaktades. Pengar söktes från NUTEK som beviljade ansökan. I oktober 2003 kunde Arosdöttrarna startas, som var ett projekt inom ABF för att bedriva undervisning i svenska för lågutbildade kvinnor med invandrarbakgrund. Till en början kom de flesta från Mellanöstern men vartefter tiden gick kom kvinnor från de övriga världsdelarna också. Föreningen Iransk kvinnokamp för frihet bytte namn till Internationell kamp för kvinnors rättigheter 2004. Föreningen var fortfarande aktiv och hade öppet hus på måndagar och torsdagar. Det var föreningen som skaffat fram möjligheterna för att kunna undervisa invandrarkvinnor i svenska och göra dem aktiva i det svenska samhället så de kunde integreras.

2004 startade Arosdöttrarna också sin vårdutbildning Arosvårdarna. De blir utbildade vårdbiträden.  De flesta av kvinnorna får sedan arbete inom hemtjänsten, på äldreboende eller som personlig assistent. Arosdöttrarna har lyckats att integrera invandrarkvinnor och leda dem ut på arbetsmarknaden. Fram till höstterminen 2012 hade Arosdöttrarna och ABF hand om vårdutbildningen, sedan har Miroi tagit över.

Något de märkte i föreningen var att många kvinnor var utsatta för våld i hemmet och behövde hjälp och stöd. Många unga for också illa på grund av hedersproblem i familjen. Kvinnorna kunde inte söka hjälp hos till exempel kvinnojouren för de hade språksvårigheter och de var också rädda för myndigheter. De förlitade sig istället på föreningen Internationell kamp för kvinnors rättigheter och Arosdöttrarna. 2006 gjorde föreningen en ansökan till länsstyrelsen som frivilligorganisation. De beviljades pengar i ett år för att arbeta med de här frågorna och då bildades projektet Tjej- och Kvinnobeskydd. De ville i första hand hjälpa unga tjejer, men även unga killar kunde söka hjälp. Man hade märkt att många unga tjejer i Västerås hölls borta från skolan, de utlämnades av sin familj till ursprungslandet och där utsattes de för tvångsgiftermål, de flesta var från Irak och Afghanistan.

Tjej- och Kvinnobeskydd arbetar med att söka upp ungdomar på skolor, ungdomsmottagningen, tjejjouren, socialförvaltningen och andra ställen som kommer i kontakt med ungdomar för att sprida budskapet att det finns hjälp att få mot hedersförtryck och tvångsgifte. De samtalar med ungdomarna och även med deras mödrar i vissa fall, vägleder ungdomarna och lotsar dem vidare till olika hjälpinstanser. Fördelen med det här arbetssättet är att de anställda kan prata samma språk, kurdiska, arabiska och persiska som många av de ungdomar de försöker hjälpa. Kontakten blir direkt och naturlig. De känner också till hedersproblematiken från sin egen kultur och förstår ungdomarnas svårigheter och vånda där de lever i kollisionen mellan två kulturer, hederskulturen och den svenska. Erfarenheterna från Arosdöttrarnas arbete har sedan spridit sig runt om i Sverige. Nätverket finns i Västra Götaland, Stockholmsområdet förutom i Västmanland.

För Tjej- och Kvinnobeskydd var det svårt att nå tjejerna när de kommit utomlands. De sökte pengar från Olof Palmes minnefond till en förstudieresa till Irak. Sommaren 2007 kunde Mariam Afrasiabpour och Kadijeh Hassanpour åka till Irak för att träffa aktiva kvinnoorganisationer där för att se på vilket sätt man kunde hjälpas åt. Samarbete växte fram mellan Sverige och Irak och de bestämde sig för att bygga ett internationellt nätverk. I januari 2009 bildades Internationellt Nätverk för HedersBaserat Våld och tvångsgifte på en internationell konferens i Västerås. Förutom Sverige och Irak blev Storbritannien och Lettland med. Sommaren 2009 prövades nätverket i praktiken när en flicka med svenskt medborgarskap tvingades följa med sina föräldrar till Irak under sommarlovet för att giftas bort. Nätverket lyckades rädda flickan med hjälp av myndigheter och frivilligorganisationer i Sverige och Irak. Arosdöttrarnas Tjej- och Kvinnobeskydd, Länsstyrelsen, Polisen, Socialtjänsten, Svenska ambassaden och Asuda Center och Civil Council i Irak samarbetade och flickan kunde föras hem till Västerås igen, oskadd och ogift.

Det internationella nätverket har träffats tre gånger, 2009 och 2010 i Västerås på Fadimedagen den 21 januari, årsdagen av pappans mord på Fadime Sahindal och tredje gången i Irak på en internationell konferens där.

Sedan dess har föreningen Internationell Kamp för Kvinnors Rättigheter IKKR genom Tjej- och Kvinnobeskydd hjälpt många kvinnor och barn som förts utomlands mot sin vilja och fått hem dem igen till Sverige, med hjälp av det internationella nätverket, kvinnoorganisationer i Irak, UD, svenska ambassaden i Irak, polisen och socialtjänsten i Västerås.  Föreningen hjälper ett 50-tal kvinnor om året med stöd, råd, praktisk hjälp med att hitta skyddat boende, ledsaga till polis, advokat, vid rättegång, på lasarettet för kvinnor som blivit misshandlade, med att skriva till migrationsverket för att förmå dem att låta kvinnor stanna i Sverige. Föreningen hjälper inte bara skolflickor och ibland pojkar som råkar ut för hedersvåld, utan även äldre kvinnor som är utsatta för psykisk och fysisk misshandel, kvinnor som kommit hit via giftermål, som blivit utsatta socialt och ekonomiskt och står utanför samhället. Kvinnor kommer till dem hela tiden, kvinnor som har låg utbildning och/eller är utsatta för våld och behöver hjälp med sina sociala problem.

Styrelse 

Idag består styrelsen av sju medlemmar med två suppelanter.

Mariam Afrasiabpour

0703906666

m.afrasiabpour@gmil.com

Zainab Sami 

zainabsami78@hotmail.com

Bishaaro Ahmed 

bishaaro.ahmed@vfhsk.se

Hero Golchini

herogolchini@gmail.com